För oss människor som älskar våra djur, överallt annat, så är det svårt att inse att dagen kommer att komma, då det är dags för ett beslut som för många känns oerhört svårt att ta.

Beslutet om att låta min/vår älskling gå vidare. Slippa lidandet av den gamla åldrande kroppen eller pga. skador. Vi har många olika åsikter om döden beroende på uppväxt, religion tillhörighet, egen tro etc.

Jag vill här bara berätta för dig vad några av djuren som jag pratat med, berättat om sitt kommande "kostymbyte" och hur de ser på detta. Samt om min egen erfarenhet av att låta Ina min boxertik gå vidare.

Kostymbyte är en benämning som många av mina djurkunder har använt. Många av djuren berättar helt detaljerat hur de vill bli avlivade och vad de vill att matte och husse gör med kroppen. För en del är det helt ok att somna in hos veterinären och för en del är det enda alternativet att låta veterinären komma hem.

En av mina hundklienter berättade att askan skulle grävas ner på landet vid en av de stora ekarna (hunden visar mig att det finns två ekar). - Vilken av ekarna frågar husse och hunden svarar: - Under den som snart är död. Husse börjar då gråta och säger att det är hundens älsklingsplats, han ligger alltid där.

En annan hund säger att askan ska grävas ner i en dunge med ek och hassel på landet som ligger i skogen (Sörmland). Där älskar han att vara och där finns de farliga djuren (vildsvin). Där har han och husse arbetat (jagat) och därför vill han ligga där. De har ett landställe vid havet också som hunden kallar för landet vid vattnet.

En katt bad att få bli strödd på sina bästa jaktmarker uppe bland de stora stenarna bakom familjens hus.

Ibland har man också förmånen att få höra att de också tänker komma tillbaka igen till sin husse/matte.

En underbar jakt tik berättade när hon skulle få resa hem så ville hon att husse skulle ha den fula orangea kepsen på sig. Både matte och husse stirrade på mig och sa att husse inte har någon sådan keps, men tiken sa att den ligger i källaren. Tiken berättar också för husse att hon kommer tillbaka i en kennel som finns i södra Sverige. Matte frågar husse storögt ifall han förstår vad hon menar. Husse svarar då att hennes blodlinje är väldigt ovanlig och att det bara finns en uppfödare som avlar på henne blodlinje och han finns i Skåne..........
Ett par dagar senare fick jag ett email där det står att de har hittat kepsen i källaren precis som tiken sa och nu ska husse ha den på sig när dagen för avlivning kommer.

En Rottweiler berättade för mig att nästa gång, kommer han tillbaka som en jaktlabrador istället. Han var trött på alla människor som var så rädda för honom. Det var medias fel som spred så elaka rykten tyckte han!! Matte börjar gråta och berättar att hennes nästa tilltänkta hund just skulle vara en jaktlabrador!

Jag möter också i min vardag många djurägare med djur som bedjande tittar på mig och ber om att få slippa sitt lidande, men människorna, ofta mattar, skyller på att barnen blir så ledsna, min man klarar inte att ta beslutet och massor med andra "bullshit" bortförklaringar.

Har man haft ett djur som visat oss sin kärlek i så många år som det oftast gäller, så borde vi också visa vår tacksamhet tillbaka och hjälpa dem över. Det är bara vårt EGO som hittar på dessa ursäkter. Barnen måste lära sig livets gång och djuren ska inte behöva lida för att föräldrarna är "curling föräldrar" som ska rädda dem från den verkliga världen - djuren blir gamla, sjuka och dör.

Om husse inte klarar av att hantera en avlivning eller bli utan hund så får matte ta tag i detta. FÖR DJURETS SKULL!!! Lidande är misshandel och veterinärerna är ofta väldigt försiktiga i sina uttalande när det gäller gamla djur. Många djurägare vänta på att veterinärerna ska ta beslutet för just beslutet verkar vara något som de flesta vill slippa ta.

Tänk på det - ditt djur har skänkt dig så mycket glädje och kärlek. Det är det minsta du kan ge tillbaka - ta beslutet i rätt tid!!!

Låt dem slippa bli så gamla att de är blinda, döva, kissar på sig och känner sig förnedrade inför andra djur i grannskapet. Många vill inte leva på det sättet. I naturen så dödas djuren innan de blir så dåliga och de slipper det fysiska och framför allt det emotionella lidande som det oftast innebär.

Många hundar våndas för att bli senila, inte orka gå ordentligt, kissa på sig inför kompisen hemma, inte orka hålla vakten, inte kunna leka med sina hundkompisar längre osv. Låt ditt djur berätta hur den vill ha det, sista året innan resan hem.

Hur gick det med min Ina då?

Även Ina pratade om kostymbyte. För många år sedan var jag på en kurs i Norge och Ina var kvar hos sin valp, Cindy, i Jönköping. Under en meditation visade hon mig hur hon med hjälp av en "dragkedja" klädde av sig sin boxerkostym och hur hon sonika helt enkelt klev ur den. Hon visade mig att hennes själ var en helt annan än en hundsjäl och den själen som hon visade var helt fantastisk. Jag grät och grät under meditationen för jag trodde då i mitt ego att hennes tid var kommen trots att hon var ganska ung då, men hon ville bara visa mig på ett tydligt sätt att själen går vidare. Det är bara hennes gamla kostym som i det här livet varit en boxerkostym, som blir kvar på jorden. Av jord kommen av jord ska du bliva - eller vad är det som prästen säger vid jordbegravningar??

Då jag har träffat många mediala människor under åren, så fick jag gång på gång bekräftelse på att Ina hade en annan själ än en vanlig hundsjäl.

Det tog många år innan det var dags för mig att ta det svåra beslutet om att låta henne resa hem igen. För det var precis så - att resa hem!! Hon ville resa och bad också om detta. Kroppsligt så var hon 10.5 år och det är en hög ålder för en boxer. Hon var pigg och glad, men hade fått attacker några gånger då hon helt utan anledning tappade bakkroppen och ramlade omkull. Hon åt, drack och busade precis som vanligt och veckan innan veterinären skulle komma så festade vi och hon fick äta allt som hon älskade. Vi åkte på en konsert med Tommy Körberg i Trosa och där fick man äta så mycket grillat kött man ville, det ingick i priset. Jag som är vegetarian (äter dock fortfarande kyckling och fisk) gick gång på gång till grillen och tog Entrecote. De måste ha trott att jag kunde äta hur mycket som helst för det var Ina som fick allt kött. Hon åt och åt - ögonen lyste av glädje eftersom hon älskade grillad Entrecote. Dagarna innan Åsa, Veterinären kom hem så ordnade jag med en middag då alla kompisar två och fyrbenta kom och sa på återseende!!! Aldrig adjö för det ÄR på återseende!! Vi träffas ju igen, men det har våra stora egon mycket svårt att smälta och ta in!

En av mina assistenter och elever, Lisa, hade med sig negerbollar eftersom det var en av Inas stora favoriter, men hon köpte fel sort. Ina åt bara dem från Delicato och hon tittade på negerbollarna som Lisa hade med sig och bara suckade. Det blev Ostkaka istället som plåster på såret och annat som hon älskade.

Torsdagen den 20 juli 2005 kom veterinären Åsa hem till oss och dagen innan hade Ina lekt och busa på tomten som en valp. Leif min pojkvän blev arg på mig och tyckte att jag var helknäpp som ville avliva min hund, men jag visste ju att hon var redo och ville resa hem.

När Åsa klev in genom dörren så gick Ina igenom plastpåsen som hon hade med sig som om hon ville kontrollera att alla avlivningsvätskorna var med.

Hon gick sedan till Leif och sa på återseende och sedan lade hon sig i sin bädd för att tala om att nu är jag redo!!

Åsa gav henne narkosmedel först för att som hon sa stänga av hjärnan och då lämnade Ina sin kropp. Hennes själ "flög" ut genom huvudet!! För mig var det också helt underbart att Åsa uppfattade att Ina's själ lämnat kroppen. Hon behövde bara spruta in lite av den grönfärgade vätskan som skulle stänga av hjärtat. Ina's kropp svarade direkt.

Jag hade tidigare bokat privat kremering på Sita på Norra Lagnö och därför så behövde inte Åsa ta med sig kroppen vilket veterinärerna annars erbjuder sig att göra. Vi lät Ina ligga kvar en stund i sin korg täckt med blomblad och sedan lade vi in henne i bilen på sin favoritfilt.

Resan till Norra Lagnö var hemsk och det var inte lättare att lägga in henne i kremeringsugnen men det var värt det. Jag vet att det var bara hennes aska i urnan som vi hämtade efter 2 timmar och vi åkte direkt till Kärsön där Ina ville bli strödd.

Jag blev lite chockad över att askan innehöll så stora benbitar när jag strödde askan över bergsknallen där hon och jag ofta suttit och haft picknick ätandes negerbollar. Jag ville ju inte att badgästerna skulle knata runt i hennes aska och som svar på detta så började det stört regna. Det var inga mörka moln på himmelen innan så vi blev helt överraskade. Det stört regnade i hela 4 dagar efter att vi strödde Ina. Helt klart var att all aska var bortspolat!!

Sorgen var självklart helt fruktansvärt och för mig var det så tomt. Jag hade "förlorat" den fysiska kontakten med min älskade Ina och förlorat min kompanjon, assistent och bästa vän. Jag hade svårt att släppa taget om henne och hon var tvungen att komma till mig under en dröm och påminna mig om att hon behöver lugn och ro på andra sidan. Jag drömde om att hon gick vid min sida och var sjuk men det inte gick att avliva henne eftersom hon redan var avlivad. På morgonen när jag vaknade så tog jag beslutet om att släppa henne. Sorgen var min och den var jag tvungen att lära mig hantera.

Jag fick helt enkelt vänta på att hon hade tid att komma tillbaka till mig igen och det skulle dröja ända till mars 2008, men skam den som ger sig............

Om Ina's återkomst kan du läsa om, under mina djur.